Om döden, kålrötter och döskallar

DodensFagel

I dagarna firas Allhelgonaafton, Halloween, De dödas dag
olika traditioner på olika platser och för olika personer.
Men med en liknande tanke, de döda ska firas, sörjas, hedras (och de onda andarna ska skrämmas).

När min pappa dog för tio år sedan förstod jag att vi inte är särskilt bra
på det där med döden. Den är obekväm.
Sorglig förstås för de drabbade, de närmast sörjande. Men socialt mycket obekväm.
Och igår hörde jag på radio (Tendens i P1 ”Hur länge får man sörja”), ett program om sorg. Om hur vi när någon sörjer vill trösta genom att säga att det snart går över, du kommer gå vidare, det kommer bli som förut.

Även om döden kommer oss nära snurrar världen, på ett nästan smärtsamt vis, på som vanligt.
Samtidigt som ingenting kommer bli som förut, en person som stod oss nära finns ju inte längre.
Men jag förstod också att sorg inte bara är gråt. Utan kan innebära alla känslor. Skratt, ilska, uppgivenhet, tacksamhet.
Och en förlamande saknad. Minnet av ett liv innehåller så mycket.

På Irland gröptes kålrötter och rovor ut och fylldes med glödande kol, det blev till urgröpta pumpor i USA. I Skåne har man enligt tradition gjort detsamma med sockerbetor. I Mexico bakas bröd till de döda som läggs på altare med dödskallar av socker och papier maché. Helgen har under århundraden blivit en sammanblandning av en mängd olika traditioner, religion och folktro. Och att denna helg innehåller alla sorters känslor och firande, från stillsamhet till fest, är väl bara rimligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s