Att vara del av en grupp

svanar

I drygt sex år har jag varit förälder nu
och är glad för det. Väldigt glad, till och med.
Men vänjer mig gör jag nog aldrig.

(Hur jag kan drabbas, nästan slås till marken
av sårbarheten.
Jag håller någon i handen som är viktigare än mitt eget liv.
Det är ett rejält lass ansvar och oro som kommer med den lilla handtryckningen.

Och jag lär mig aldrig att jag är flera,
att det inte går bara ta en snabb sväng förbi…
eller att slänga i sig något i farten,
luta sig tillbaka och vila liten stund på tåget..
vi är nu flera som ska föras fram, runt, hit och dit, födas, roas

Ändå händer det om och om igen, jag drar i den där lilla handen
skrikande, gråtande, hungriga, förbannade (i dubbel bemärkelse) ungar
På en liten snabb avstickare
som blir en heldags helvetesvandring.)

Men denna dag har vi gått i takt.

Detta är inlägg 27 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s